Dikt av Valfrid Karlsson (morfars bror), publicerad i boken: Sagan om en järnväg av Stig Arvefjord

Av granris och torv(*) är kojan

och härden ett stenrös blott

slitet för födan är bojan

och allting är mörkt och grått

Han sover på hårda britsen

lyst av den flammande härd

i slitna vadmalsbitsen

ett risfång till huvudgärd

Hans ansikte hårt och avtärt

av slit och nattvak jämt är

Och hans böjda rygg och skuldror

vittne av arbetet bär

Han kämpat mång´ natt vid milan

i mörker, i storm och regn

Då andra så tryggt har vilat

skyddade av hemmets hägn

Han kämpat för barn och maka

och hopp om en sparad slant

När på år han ser tillbaka

han kallar sig själv en fjant

Ty knappt har han födan vunnit

hans barn är slavar också

och all hans kraft har förrunnit

Han står ensam, gammal, grå

En bruten kämpe ur leden

ett kvarblivet offerlamm

Men stor den mäktiga vreden

skall bryta ur djupen fram

När han kämpat sin kamp ärlig och hård

hans gammelmansro

hans ålderdomsbo (**)

blir på socknens föraktade fattiggård